Sagan om den ledsna svarthudingen

(Ja... Eftersom man inte får säga neger så säger jag väl svarthuding då)

Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag på Stockholm centralstation. Folk som stressade till tåg och från tåg mitt i julruschen beblandades med resenärer som lugnt och fridfullt fördrev tid i väntan på... tja, ett tåg kanske.

I folkmassan fanns en liten flicka som hette Frida. Hon hörde till den senare kategorin. Det var 12 minuter kvar till hennes tåg gick (en hel evighet tyckte hon eftersom hon inte undgått att smittas av stockholmsstressen efter nästan ett helt år i huvudstaden).

Frida hade promenerat runt i stan i ett par timmar så hon var trött i benen och såg sig om efter någonstans att sitta. Där! På en bänk inte långt borta fanns en plats mellan en äldre dam och en ung svarthyad kille med läppar stora som en silikonbrud. Frida slog sig ner.

- Do you lik mov?
Det är den svarthyade killen till vänster som ställer en fråga. Frida låtsas inte höra.
- Do you lik mov?
Det var ett envist fanskap tänker Frida men inser, snäll som hon är, att det är oartigt att bara ignorera honom.
- What?
Det är det enda Frida får ur sig eftersom hon faktiskt inte förstår vad han menar.
- Do you spik englissssh?
Frida skrattar inombords och tänker att det gör hon. Bättre än vad han gör iaf.

Tillslut inser Frida att den svarthyade måste mena "movie" och svarar att visst gillar hon film. Sedan följer en uppsjö av frågor som Frida svarar korthugget på.
- You arre beautifil. Sooo beautiful. I want to wisitt you. Wer do you liv?
- Södertälje
Vad säger hon? Hon bor ju inte alls i Södertälje. Men hon har faktiskt ingen lust att tala om var hon bor.

- It was nice to talk to you but I have to go to my train now, säger Frida och skyndar iväg. Hon kikar över axeln en gång, två gånger, tre gånger.... Men han följer inte efter. Hon suckar lättad.

På perrongen rullar tåget in. Då ser hon den svarthyade komma gående... Han kommer fram till henne.
- You walk verry fast, säger han.
Frida rodnar och ursäktar sig med att hon alltid går fort.
- I want to wisitt you. You arre verry attraktiv to mi.
Nej, nu går det för långt tänker Frida (som absolut INTE är det minsta lilla attraherad av den svarthyade). Men hon säger inget för de som känner Frida vet att hon har väldigt svårt för att såra folk.
- I want to wisitt you! Giv mi yoor numbre...

Tillslut inser Frida att hon måste säga ifrån. Och det är inte varje dag som Frida säger ifrån.
- No you can´t visit me. It´s a bad idea.
- Pleeeeese....
- No!
- Pleeese... You arre soooo beautiful!
- No! No! No!
Frida känner att hon börjar förlora tålamodet. Det är då hon ser det. En tår. En till tår. Killen står faktiskt framför henne och gråter!

HERREGUD!

Illa till mods häver hon ur sig "sorry" och stiger på tåget. Han följer efter. Frida börjar känna sig illa till mods och tar upp sin mobil och leker upptagen. Väldigt upptagen. Det är först då han går av tåget. Det är med blandade känslor som hon ser hans gråa ryggtavla försvinna bort längs perrongen. Ledsen över att ha gjort honom ledsen. Men lättade över att vara av med honom...