Ledsamt

Det är okej att vara ledsen. I alla fall ett litet tag. Det beror på vad som är upphovet till ledsamheten. Om någon har dött så har man rätt att vara ledsen länge (jag är inte det minsta avundsjuk när det kommer till kritan) men om någon försvunnit ur ens liv och som varit där en lång lång period, då har man tydligen bara någon vecka till sitt förfogande, max två.

Folk tycks inte fatta att det är (nästan) samma sak som om personen i fråga dött. Om man är kär i någon som inte finns längre, vad är den personen då om inte död?

Tydligen så har jag deppat klart nu. Ja, det är väl så. Jag inser ju att folk tröttnar på att behöva trösta någon så länge som jag har behövt tröstas... Jag förstår dom... Men det är inte så lätt att låtsas vara glad när det känns som om själen förvandlats till en gammal urvriden disktrasa.

Men jag måste vara glad nu. Annars kommer jag snart inte ha några vänner kvar. Alla tröttnar på folk som är ledsna och framför allt otröstliga. Vem vill ha en sådan vän? Jag har raderat mitt liv nu. Alla mail, hela jäkla inkorgen! Alla sms och mms. Allt är borta och det känns tomt.

Men jag kämpar på. Jag vill tro att det blir bättre...