Det är mig det är fel på - inte honom!

Varför tror jag alltid att det är fel på folk som börjar prata med mig - fastän vi inte känner varandra det minsta lilla? Varför ryggar jag tillbaka och tänker: "vad är det för fel på människan? Vad har han/hon för baktanke med att prata med mig?"
Är det för att jag är en inskränkt, misstänksam svenska? Tja, det är väl mycket möjlligt att det är så...

Killen ifråga var dock också svensk. Ganska gullig t.o.m. Men nej, flirta i tvättstugan kl 10 på morgonen med tovigt hår, en turkos t-shirt (minus bh) och ett par svarta pösiga byxor med hål mellan benen går FETBORT!

Nej, nu ska jag plugga!