Förvirrad

Nu har jag kommit in i en sådan där period då jag har alldeles för mycket tid att fundera på saker och ting. Tid att älta fram och tillbaka. Tid att känna efter hur jag mår och var det gör ont - för ont gör det alltid på något sätt, någonstans.

Jag insåg någonting hemskt idag: Jag vet inte vad jag vill längre. Jag kommer på mig själv med att längta efter förbjudna saker även fast jag vet att den längtan jag känner bara är ett substitut för saker jag vill ha men som jag inte kan få.

Kan det inte bli bra någongång! Kan inte JAG, för en gångs skull, få vara lycklig?! Eller åtminstone lite gladare.

Så många år av mitt liv är förstörda, även om jag absolut inte vill se det så. Om jag inte lärt känna... om jag sluppit träffa... om jag bara hade kunna låta bli att bli kär...

Men man är inte starkare än sina känslor. Så enkelt är det.