Storstadsliv

Under en lång, skön promenad i värmande vårsol hinner man tänka en hel del. Vi har gått in i maj månad och jag har levt mitt "nya" liv i lite mer än fyra månader. Fyra månader som stockholmare, och fort har det gått. Det känns som om det var en hel evighet sedan jag irrade runt i korridorerna första skoldagen, förbrilt letande efter rätt klassrum. Och nu har snart en termin passerat.

Jag måste säga att det Stockholm som omger mig nu är bra mycket trevligare än den grådaskiga staden jag möttes av vid flytten hit i januari. Vår huvudstad är inte bara betong, avgaser stressade människor. Visst finns det höghus, trafik och gott om folk som bokstavligen springer omkull andra för att hinna med pendeln/tunnelbanan fast det bara är 15 ynka minuter mellan tågen (jag är på god väg att bli likadan själv!), men det finns så mycket mer...

Flemingsberg är inget höjdarställe om man är kräsen och fin i kanten men det är en lugn och avstressande miljö med gott om grönytor. Längs min promenadstrecka breder gröna ängar ut sig och dikena översvämmas av vitsippor och tussilago. Det är faktiskt snudd på vackert. Att se träden knoppas, gräset gro och blommor växa gör mig glad (klichévarning på den meningen. haha). Så gott som varje dag tar jag bussen till skolan bara för att det är så vacker natur streckan Huddinge-Haninge (okej, det faktum att det är 20 spänn billigare med buss än pendel spelar stor roll). Stora bondgårdar, sjöar och öppna grönytor, kan man få en bättre start på dagen?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag trivs faktiskt. Jag vågar numera vara ute efter klockan sju och jag tror inte längre att varje person jag möter som har händerna i sina fickor ska ta upp en kniv och sticka ner mig.

Jag har aldrig för en sekund ångrat att jag flyttade hit, inte ens när det varit som mörkast. Jag saknar mitt liv i Ludvika ibland dock, det gör jag. Visst, det går att åka hem men det blir aldrig som förr. Det är lite vemodigt att gå vidare och lämna saker bakom sig men jag tror det är nödvändigt för att komma framåt. För vem vill stå still och stampa på samma fläck hela livet?