Ensam

Ibland känner jag mig verkligen, verkligen ensam. Som just nu till exempel. Det är alltid tungt att åka tillbaka hit efter att ha varit hemma några dagar. Jag saknar Ludvika. Jag saknar att bo i Ludvika. Jag saknar mitt liv i Ludvika. Vad har det blivit av mig? Saknar teatern. Saknar cirkusen. Saknar att ha något att göra på min fritid.

Här är det ett helt projekt att ta sig någonstans. Så pass jobbigt (och dyrt) att man inte orkar annat än sitta hemma. Jag saknar att ha gångavstånd till allting.

Jag saknar att ha vänner. Eller rättare sagt: vänner att umgås med och inte bara sådana man pratar i telefon med för att de befinner sig för långt bort för att kunna träffas. Jag avskyr att behöva välja mellan mina vänner. Varför kan inte jag ha kompisar som kan umgås med varandra? Varför är det alltid antingen eller?!

Nu är det bara tre veckor kvar i skolan. Åker hem på torsdag igen för att vara med på Pysens konfirmation. Efter det återstår bara två! Två ynka veckor... Men jag ser inte fram emot sommaren. Inte på en fläck. Rensa ogräs lockar absolut inte. Och det faktum att jag inte har så mycke folk att umgås med i Ludvika längre gör ju inte direkt saken bättre.

Saknar Anna-Karin! Kom hem! ska försöka hälsa på Mari snart tror jag. Att Ida och Annica drar till Guatemala hela sommaren är verkligen en besvikelse. Men men, jag har jag Parre =)
Jag saknar teatergänget. Jag vet inte vad jag gjort för att de ska tycka så illa om mig. Visst, jag har mina aningar men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Får väl helt enkelt acceptera att jag är alldeles ensam. Det är skönt ibland att tycka synd om sig själv...=)